Tog bort min gamla blogg för längesen eftersom jag kände att den blev förknippad med för många dåliga minnen. Men what the f*ck, eländet kringom blir man ju banne mig aldrig av med. Man är annorlunda javisst, jag har till och med fått ett namn på det numera. ADD, det var ingen självklar diagnos och jag fick kämpa innan jag blev aktuell för utredningen. Men nu när jag äntligen har diagnosen så känner jag mig inte speciellt mycket dummare ;) däremot så längtar jag tills jag kan börja behandla. Medicinen får ju nämligen inte tas under graviditet, och jag mitt dumma stolpskott lyckades ju se till att bli gravid igen.

Brottades med mitt beslut i början, jag hade ju bestämt mig, vi hade bestämt oss. INGA fler barn. Efter den sista graviditeten som var jobbig både fysiskt och psykiskt, jag fick inte glädjas åt bebisen i magen. Denna underbara lilla skapelse som blev en helt ljuvlig liten flicka. När hon väl kom till världen skulle ju allt ordna sig, alla krämpor försvinna. Dom flesta vet ju att det blidde inte riktigt som det var tänkt. En vecka senare var jag tillbaks på lassa med rejäl infektion och blodförgiftning. Tiden efter var en kamp, under åtta månader kämpade jag mot dessa infektioner med alla slags penicillinkurer man kan tänka sig. Vilket mer eller mindre slog ut resten av mitt immunsystem. Mådde skit helt enkelt. Alla bäckar små ledde dessutom till en förlossningsdepression.

Skräcken att vara gravid igen då, alla minnen och känslor från förra gången kom upp till ytan igen, orkar inte en gång till. Klarar det inte, det här går inte. Var väl ungefär den ramsan jag drog även för barnmorskan när jag ringde henne. Jag kunde höra genom telefonen att hon log, hon förstod mig precis :) Hon bokade tid åt mig för en abortrådgivning, tyckte att det var bra att se saken för alla vinklar. Men när jag väl var där, såg den lilla bebisen och det lilla hjärtat som slog så visste jag förstås direkt att nån abort skulle det inte bli, skulle aldrig någonsin förlåta mig själv för det sveket. När jag sedan träffade barnmorskan och berättade mitt beslut var hennes svar "det förstod jag nästan direkt, men du behövde lite tid att förstå det själv" helt underbar kvinna :)

Men fortfarande brottas jag med rädslan av att inte räcka till, ångesten att inte vara en bra nog mamma. Samtidigt som jag går runt med oron, den jag haft alla graviditeter, att någonting skulle vara fel. Den här graviditeten är ingen annan lik. Jag har egentligen mått bättre den här gången än med dom andra barnen, men då är det istället det som skrämmer mig, måste ju vara nåt fel när jag mår så bra. Vet att jag troligtvis oroar mig i onödan det har jag ju gjort dom andra gångerna, återstår att se. Ingen återvändo nu men nu är det banne mig sista gången :P

Det får väl räcka för att vara mitt första inlägg, nu återstår om jag ska tillkännage att jag har en ny blogg, eller hålla det för mig själv så jag slipper svartsjuka kommentarer? ;)